Hey les gens!

A little more than four days have gone since I laid my foot (and even the two of them) on the ground of my 'Douce Fran-ce, cher pays de mon enfan-ce!'  ^^  Before that, I spent 84 difficult hours stuck in the middle of a 400 human beings jungle, 'a few' kilometers away from Berlin. German food, non-Swedish noise, common showers, boring speeches, sweaty people, unkind leaders, pathetical drunken teenagers, dark nights...Usch... Usch usch usch.

But we did it! We survived! Fan vad vi är bra, eller hur?  And then on tuesday; after loads of problems with our luggage and boarding passes, there we were, about to step on the plane that would bring us back to Paris. Usch usch usch again, I was so anxious that I couldn't breathe and kept on complaining to Marion, who actually didn't feel better than I did.

Anyway... we eventually landed and had to wait for our luggage while our family were waiting for us right behind a glass wall. Scary, eh? Usch. Fortunately, I got my promised kram from Marion and Magali, and after another kram, I had to leave.

I didn't except the whole return-thing to be that easy; before coming back here, I just thought I wouldn't want and wouldn't be able to say anything to anyone... But well, to my greatest satisfaction, I was wrong =P Spent the whole way back home talking about everthing and saying stupid things again, after one year when I thought I had lost the stupid and funny side of my personnality.

So yeah, everything's allright here =)  I've already met some of my friends and still have a few to meet soon. And I've realised I live in a beautiful place, and people here speak in a funny way, and they can't drive, and everybody's always complaining and getting mad, and ohhhh I love France. OHHHHH I love Life!!!

Och till mina svenska kompisar som jag saknar skitmycket: ehhh jag saknar er skitmycket ^^ Hoppas ni kommer och hälsar på snart! Och Lovisa, jag har slutat dricka kaffe, för här smackar det ingenting, och det finns ändå inga chokladbollar att äta med, så...

Jag känner mig helt förvirrad... Kan inte tänka mig att jag ska fara 'hem' om en vecka. Hem hem, alltså, som jag brukar säga.  jag har saknat mina kompisar och min familj jättemycket i några månader, men nu vill jag helt enkelt inte se dom igen. Inte än. Fan...jag känner mig taskig när jag tänker på det här, men det är bara så. Jag är inte alls bered att åka dit igen och att se alla igen.

Jag kom hem från Lapplandresan imorse kl.2, och den första saken jag gjorde idag var att börja packa. det ligger en kartong mitt i mitt rum. Jag har fyllt den med allt som kunde stoppas in i den, utan att titta på vad det var. Nu vägger kartongen säkert mer än 20 kilos, och jag har bara slutat packa. Jag vill inte göra det nu. 

Jag trodde inte att det var sant, när dom andra utbytesstudenterna sa att vi (nuvarande utbytesstudenter) skulle förändra oss mycket under året... jag kunde inte tro det till för några dar sen. Nu känner jag det. Jag vill bara inte åka dit nu. Det känns förstås spännande att få se mitt land igen och allt, men jag känner bara att det kommer att bli helt annorlunda med mina kompisar där. Det känns bara som om jag hade gått snabbare än dom och ett berg hade byggats upp efter mig, och mina kompisar är ju fortfarande på den andra sidan av berget. Läskigt...

Det finns folk här som jag tycker jättemycket om och som tillhör mitt liv här, och folk som väntar på mig där, och dock känner jag mig lite ensam just nu. Jag är skiträdd, kan knappt andas. Jag nästan gråter hela tiden (efter ett helt år utan en enda tår), jag vill inte behöva säga hejdå...