Jag känner mig helt förvirrad... Kan inte tänka mig att jag ska fara 'hem' om en vecka. Hem hem, alltså, som jag brukar säga.  jag har saknat mina kompisar och min familj jättemycket i några månader, men nu vill jag helt enkelt inte se dom igen. Inte än. Fan...jag känner mig taskig när jag tänker på det här, men det är bara så. Jag är inte alls bered att åka dit igen och att se alla igen.

Jag kom hem från Lapplandresan imorse kl.2, och den första saken jag gjorde idag var att börja packa. det ligger en kartong mitt i mitt rum. Jag har fyllt den med allt som kunde stoppas in i den, utan att titta på vad det var. Nu vägger kartongen säkert mer än 20 kilos, och jag har bara slutat packa. Jag vill inte göra det nu. 

Jag trodde inte att det var sant, när dom andra utbytesstudenterna sa att vi (nuvarande utbytesstudenter) skulle förändra oss mycket under året... jag kunde inte tro det till för några dar sen. Nu känner jag det. Jag vill bara inte åka dit nu. Det känns förstås spännande att få se mitt land igen och allt, men jag känner bara att det kommer att bli helt annorlunda med mina kompisar där. Det känns bara som om jag hade gått snabbare än dom och ett berg hade byggats upp efter mig, och mina kompisar är ju fortfarande på den andra sidan av berget. Läskigt...

Det finns folk här som jag tycker jättemycket om och som tillhör mitt liv här, och folk som väntar på mig där, och dock känner jag mig lite ensam just nu. Jag är skiträdd, kan knappt andas. Jag nästan gråter hela tiden (efter ett helt år utan en enda tår), jag vill inte behöva säga hejdå...